hej världen!
marikas kommentar till förra inlägget, ett gott skratt förlänger livet.
började tänka, jag skrattar ofta & mycket nu. men om man tänker
sommaren, jag kan säkert räkna hur många gånger jag
skrattade, det är så svårt att skratta när man inte har något
att skratta åt. allt är bara problem, maten, vikten, kompisarna,
träningen, allt! jag har lyckats släppa det mesta nu,
maten slipper jag tänka på, vikten har jag ingen koll på,
kompisarna är tillbaka (utom sara som kommer hem den 2 januari!! =D)
träningen funkar bra, jag kan säga nej&så. även om jag föredrar
att träna än att inte göra det.
alltså, kom jag på, så är det kanske inte meningen att man ska leva när
man är i svält? man är dödsdömd redan... fast då finns det ju sånt som
inläggning, där det kan vända uppåt. inte till det bättre, men upppåt på vågen.
man orkar börja kämpa igen.
ja, jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget, jag har massa fler
tankar runt det här, men det är så svårt att skriva.
kanske ville jag säga att jag ska träffa sara snart?
dom ska till skellefteå&träffa sin mormor, morfar, farmor&farfar, så då
måste vi ju träffas. det är obligatoriskt!

JAG SAKNAR DEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
xoxo, M