hej världen!
jag tänkte idag, när jag åt min äckliga pyttipanna,
hur jag ska klara det? inte att äta upp, för det vet
jag att jag kan, det är inte svårt längre,
utan mer när jag får bestäma själv, tänk om det inte går.
att det tar stopp?
eller när vi ska till kusinerna, har inte tänkt på det mke förr,
men nu, tänk om det bara inte går. eller att det blir fel,
eller att tankarna kommer&jag behöver vara själv.
förlåtförlåt, men jag tror inte det funkar att fara dit.
hur mke jag än vill träffa dom, hur mke jag än vill att syskonen
ska få ha roligt, hur mke jag än vill bli frisk&klara nya
utmaningar så känns det som att jag inte vågar.
det var hos dom som jag faktist började äta normalt igen,
men tänk om det blir jobbigare igen då? att jag bara måste
bli lika sjuk igen. inte så stor chans, men jag är rädd.
riktigt rädd. att det ska bli fel.
&det känns inte lika riskabelt att stanna hemma, äta vanlig mat,
vara med mormor&morfar, träffa kompisarna.
som alltid.

okej, sluta tänk nu moa. det ät då allt blir knäppt.

snyggmoa, påväg tillbaka från danmark.
med kusnierna. den dagen slapp jag näringsdrycker.
istället åt jag ett halvt wiernerbröd. &då kanske ni förstår, med dom var jag frisk.
xoxo, M